Det går att börja om. Det går att gå vilse igen. Stå i ett SFI-klassrum i Malmö och skaka hand med de nyanlända ungdomarna och deras föräldrar. Säga: Goddag, jag heter Professeur de Mathématique. Ni är i trygga händer. Här har ni en som har väglett hundratals unga studenter fram längs kunskapens vägar. En som ansvarar för er dotter, er son som ni precis har fört till ett nytt land. Framtiden är deras. Här finns ingen anledning till oro.Ett fast handslag.
Inne i ett trångt SFI-klassrum i Malmö står en ung, obehörig mattelärare med en sned namnskylt på bröstet och vet inte riktigt vart han ska ta vägen. Kanske bort från skrämmande Malmö hem till det lilla köket i skrämmande Landskrona och fortsätta att vara sysslolös, fortsätta leva livet utan någon namnskylt på bröstet. Utan risk att bli påkommen som matematikläraren med sned namnskylt på bröstet, han som i ärlighetens namn tyckte att kortspel med kompisarna i cafeterian var viktigare än att läsa gymnasiets c-matte. Som innerst inne är rädd. Nya människor, nya kostymer. Han som alltid bär varvsarbetarens ryggsäck slängd över axeln. Att bli påkommen skulle inte alls vara bra.
Det går att börja om.
Börja med orden. Säga: Hej, jag heter Johannes K och är 25 år gammal. Jag kommer från Landskrona. Jag tycker om att springa och skriva. Man behöver inte alltid vara rädd. Det går att börja om.
____________________
Kristian Johannesson, född 1980, har skrivit en vass roman som skildrar avståndet mellan politisk retorik och praktisk realitet. Det är omöjligt att värja sig mot höstens kanske mest angelägna krock
Bokbloggar om boken:
