Dyrbar kärlek av Ramona Fransson, Swepo Grafiska

Sök bästa pris!

Deckare i Göteborg och Västkustmiljö

Det kändes märkligt att snart fylla femtio, tänkte Miriam. Hon hade haft tur med generna för hennes ansikte var prytt med skrattrynkor och några få rynkor runt ögonen. Några enstaka, tunna fina linjer löpte från mungiporna runt munnen. Många i samma ålder var betydligt skrynkligare. En sak hade Miriam lovat sig själv, det var att inte köpa en massa dyra krämer som lovade runt och höll tunt. Att gå till plastikkirurgen för att dra ihop ansiktet till en spänd ballong kunde hon inte heller tänka sig. Det var ingenting att sträva efter! Hon åldrades hellre med stolthet än med stygn. Mitt i sina funderingar ringde det på dörren, hon reste sig upp, gick ut i hallen och öppnade den. Utanför stod deras granne, Viola Svalborg.
- Hej, vad gör du, frågade Viola och tittade fundersamt på Miriam.
- Inget särskilt faktiskt, satt mest i mina egna tankar. Kom in en stund! Om du vill sätter jag på en kanna kaffe.
Viola klev in, gick rakt genom köket ut till altanen och satte sig i en av stolarna med de tjocka blommiga dynorna i alla regnbågens färger. Miriam följde efter henne och lade märke till att hon såg spänd ut.
- Har det hänt nåt?
- Tja, det skulle man kunna säga! Kennet tänker lämna mig och barnen, sa Viola och brast ut i gråt och gömde ansiktet i händerna.
Miriam gick fram och vaggade henne sakta i sin famn.
- Vad kan jag göra för att hjälpa dig?
- Jag vet inte, snyftade Viola. Bara att finnas till räcker.
- Är det någon annan? Jag menar, har han träffat någon annan?
- Nej, det har han inte om jag ska tro på vad han säger, sa Viola och snyftade högljutt. Som bekant har han varit otrogen förut, som du säkert kommer ihåg. Den gången tog jag tillbaka honom och då lovade han bot och bättring, men nu sitter jag i samma sits igen. Dessa jävla karlar!
Miriam kom mycket väl ihåg förra gången. Det hade varit för ungefär tre år sedan. Vid det tillfället hade Daniel suttit i telefon många långa nätter och pratat med Kennet och försökt förmå honom att träffa Viola och prata igenom separationen. Men Kennet hade smitit undan.
Viola och barnen, Patrik och Gustaf, hade praktiskt tagit bott hemma hos dem under tre månader. Det hade varit en hemsk tid. Till slut hade Kennet krupit till korset och kommit hem från sin tillflyktsort. Viola hade förlåtit honom och alla hade trott att allt skulle vara frid och fröjd. Så nu var det alltså dags igen. Undra just om hon skulle ta tillbaka honom ännu en gång, tänkte Miriam.